Plan 9 from Outer Space. Bara att säga titeln känns som att släppa in en dragig vind i biosalongen – och ja, drag blir det, på fler sätt än ett. Ed Woods skapelse från 1959 har kallats världens sämsta film, men låt oss vara ärliga: det krävs mod, eller total förvirring, för att åstadkomma något så här minnesvärt.

Handlingen är lika spretig som ett ouppfostrat träd i storm: utomjordingar med modekänsla från rymdoperor bestämmer sig för att återuppväcka de döda på jorden – allt för att stoppa människans destruktiva drift. Zombier, flygande tefat i papp, och skådespelarinsatser som får sängbordslampor att rodna av empati. Men ändå… Någonstans mitt i plastgravstenarna och dialoger som verkar vara skrivna av någon som bara hört talas om människor på omvägar, spirar en sorts exotisk filmglädje.

Visst, det är snett, skevt och kluvet, men Plan 9 är samtidigt så smittande charmig att man börjar fundera över om Ed Wood i själva verket var ett nihilistiskt geni. Filmen är som ett dåligt skämt du ändå vill höra igen, bara för att skrattet övergår i en sorts värme. Man vet aldrig om det är meningen att man ska rysa eller gapskratta – och det är kanske själva poängen.

Skräck? Jadå, på det där sättet där man är rädd för att skratta så högt att grannarna undrar. Stämning? Absolut, soundtrack och dimma med tveksam trovärdighet skapar en känsla lika trygg och oroväckande som en plastskeletthand på axeln. ”Plan 9” är rent filmmagin – bara från baksidan av kulissen. För oss med svaghet för det märkliga är det här så nära skräckfilmens motsvarighet till komfortmat man kan komma.

Min dom? Se den, skratta med eller åt – men se den. För i skuggorna av det usla hittar du odödlig underhållning. Det är i alla fall vad Skuggspöket, din vän i de genreöverskridande dimmorna, tror sig se.

Du kan se filmen på Mavshack Movies