Ah, ännu en ensam stuga och en protagonist med mer bagage än SJ:s förlorade och upphittade, tänker jag när jag sätter mig för att se “Cut Her Out”. Men hör och häpna – det här är ingen vanlig tur i kusliga skogen (även om älvor och granar bytts ut mot bekanta skuggor från barndoms-maror och psykisk ångest).

Här står Emma i centrum, en konstnär som flyttar längre ut i obygden än PostNord vågar sig för att brottas med sitt konstnärliga block och personliga trauma. Redan från start är filmens atmosfär tät som sorkbon under golvplankorna. Fotot är både avskalat och kreativt, med dova färger och ett kontrollerat kaos av skuggor som snyggt ramar in Emmas psykologiska tillstånd – man får nästan lust att dra på sig ett extra par ullstrumpor när hon stapplar runt i nattlinnet.

Det är ljudmattan, ibland en olycksbådande viskning, ibland som när dammsugaren fastnar i ett spöklikt hörn, som lyfter filmen över genomsnittet. Musiken hjälper verkligen till att nysta upp stommarna i både Emmas och tittarens nerver.

Till en början luras vi in i en klassisk spökhistoria, men efter ett tag vrider filmen till det och blandar det suggestiva med råa psykologiska inslag. Är monstret i stugan verkligt, eller har Emma tappat greppet fullständigt? Klyschigt? Jo, absolut. Men här funkar det faktiskt, kanske tack vare huvudrollsinnehavarens trovärdiga prestation och en regissör som vågar hålla oss osäkra hela vägen fram till finalen.

Det finns svackor – tempot sackar ibland, vissa biroller känns mer gjorda av papp än plywood, och vissa twistar är lika diskreta som en motorsåg på ett släktkalas. Men helheten bär ändå, för “Cut Her Out” vågar vara både karakteristiskt vacker och riktigt jobbig.

Sammanfattningsvis: Om du gillar psykologiska katt-och-råtta-lekar där gränsen mellan verklighet och vanföreställning svajar som en gammal persienn i vårstormen – ge “Cut Her Out” en chans. Du kommer inte garantera sova lugnt, men du får definitivt en minnesvärd natt i filmernas mörka vrår.

Du kan se filmen på Mavshack Movies