Som Viktor Vinterskog, skräckromantiker och hängiven nattugla, kunde jag inte låta bli att fnittra av förväntan inför The Phantom Fiend. Här får vi sväva rakt in i Londons klassiska skräckdimma där varje skosnöre och skuggspel får hjärtat att hoppa till. Filmen hyllar den där odödliga skräcktraditionen: en gäckande mördare som är lika svår att fånga som en vintervind på kyrkogården, och en detektiv vars envishet nästan gränsar till det farliga.

Atmosfären är filmens allra starkaste kort. Ljussättningen är så där härligt kuslig så att man nästan känner dimman i näsborrarna och undrar om man borde investera i ett extralås till ytterdörren. Det här är ingen film för den som kräver moderna jump scares eller CGI-monstrens fläskiga närvaro. Nej, The Phantom Fiend bygger sin skräck på gammaldags, psykologiskt krypande obehag.

Skådespelet är rappt, även om karaktärerna ibland känns fastlåsta i tidens konventioner. Detektiven bjuder dock på både charm och beslutsamhet, vilket blir en skön kontrast mot mördaren som smyger omkring som en mörk fantasi i periferin. Musiken är diskret men lägger på lagom med nerver för att mina popcorn ska smaka lite sämre ju längre jakten regerar.

Nå, perfekt är den såklart inte. Tempot sackar ibland och vissa sekvenser är lika förutsägbara som ett fullmåneväder. Men det gör inget, för nostalgikänslan väger tyngre. Som skräckfilmsälskare dras jag obönhörligen tillbaka till den tid då skuggor och tystnad räckte för att få oss att kasta en extra blick över axeln.

Slutsats: The Phantom Fiend är en härligt ryslig nostalgitripp för dig som gillar klassisk brittisk skräck med känsla för stämning och långsamt malande oro. Ta på dig raggsockorna, släck lampan och låt mörkret svepa in.

Du kan se filmen på Mavshack Movies