The Devil’s Party ställer frågan vi alla undvikit vid kylskåpet klockan tre på natten: Vad händer om själva djävulen är festen? Som Skuggspöket, med en barndom fylld av viskningar om vad som ruvar i skuggorna, känner jag mig nästan som hemma när filmer utforskar det förbjudna och låter synden ta täten. Här hälsar vi på en grupp främlingar som alla fått den mest olycksbådande VIP-biljetten i filmhistorien. Det är upplagt för att gå riktigt åt skogen – i bästa bemärkelse.

Atmosfären får genast pulsen att ticka upp: det vibrerar av rödtonade lampor, väggarna kanske är flådde drömmar (eller är det bara min inbillning?), och ljudspåret viskar obehag precis där det gör som mest ont. Manus och tempo varierar: ibland blommar djävulskt smart dialog, ibland fastnar filmen i några onödiga cirklar. Där filmen verkligen briljerar är när karaktärerna (långt ifrån skräckgenrens vanliga dumdristigheter) faktiskt försöker använda huvudet — även om paniken till slut slår knock out på dem. En och annan twist är riktigt vass, och de moraliska prövningarna har nästan den där sagolika, makabra känslan som gör skräck till något större än bara hoppa-till-effekter.

Visst, ibland fastnar The Devil’s Party i sin egen rökmaskin och tappar tråden till förmån för stil över substans. Men när festen är som mest hypnotisk, är det svårt att inte ryckas med. Den riktiga skräcken? Tanken att detta är en inbjudan som väntar på någon av oss. Med glimten i ögat och kalla kårar längs ryggraden ger jag den här rysaren en stadig plats på min lista över minnesvärda skräckfester. Välkommen till festen där det enda säkra är: ingen går hem som samma person igen.

Du kan se filmen på Mavshack Movies