En ensam seglare, en båt från ingenstans och dimman som gör allting lika suddigt som valfri VHS från 80-talet – det är ’The Boat’ i ett nötskal. Jag gick in utan större förväntningar men måste erkänna att filmen rodde i land överraskande mycket med små medel. Här slipper vi onödiga jump scares; istället får vi en tät, nästan kvävande känsla av paranoia när huvudpersonen, som lika gärna hade kunnat heta Kapten Paranoia, inser att han är lika socialt isolerad som en nätverkslös modemrouter.

Miljöerna gör halva jobbet här. Kameran sveper över ett oändligt grått hav, knarrande däck och ett inre båtskrov där man kan känna doften av gammal tång och ångest genom skärmen. Filmens styrka ligger i det minimalistiska – både när det gäller dialog och handling. Outtalad hotfullhet, ett till synes öde fartyg och en snubbe som långsamt går från avslappnad skärgårdsbo till havets svar på Jack Torrance gör att pulsen aldrig riktigt får lägga sig.

Men visst, tempot är knappast någon speedbåt. Vissa scener seglar långsammare än en träeka i motvind, och ibland önskade jag nästan att nåt rovdjur skulle kliva ombord bara för att ruska om storyn lite. Men istället för monster får vi psykologisk obehagskänsla serverad med saltstänk och ångest. Musik och ljuddesign bidrar ett snäpp över genomsnittet – särskilt det obehagliga knarrandet och vinden, som ibland lät som havsfolket med fotsvamp på marsch.

Sammanfattningsvis: ’The Boat’ är inte en film för dig som vill ha blod, explosioner eller hektiska tempoväxlingar. Men om du, liksom jag, gärna drömmer mardrömmar om att vara fullständigt ensam och frågandes om båten du klivit ombord på har en förbannelse eller bara ett jävla dåligt wifi, då kommer du nog uppskatta den här saltstänkta, klaustrofobiska pärlan. En lågmäld men minnesvärd studie i hur skräck kan sipprar in genom varje skrov-spik.

Du kan se filmen på Mavshack Movies