Vissa filmer bjuder på popcornskräck, andra plockar fram motorsågen. Och så har vi ’Maniac’, en film som inte bara låter dig kika genom nyckelhålet till mörkret, utan kastar in dig rakt i själva avgrunden – och låser dörren bakom dig. Det är en syrefattig, svettig mardröm där New Yorks gator är lika ogästvänliga som mördaren själv.

Regissören (eller bödeln?) bakom kameran bjuder inte på några förskönande filter eller lättköpta jump scares. Nej, ’Maniac’ frossar i obehag och tinglar med nerverna från start till mål – ett stenhårt stycke cineastisk ångest som hade fått självaste 70-talets grindhouse-publik att vrida sig på stolarna.

Filmens största triumf är den närgångna atmosfären: ljudspåret viskar och skriker, fotot är passé men effektivt klaustrofobiskt och huvudkaraktären, ja, han är tryggt obehaglig på det där sättet som får en att noggrant dubbelkolla dörrlåsen när dagsljuset försvinner. Skådespelet är omväxlande tragiskt och groteskt – man kan inte annat än fascineras av bottenlöst elände när det serveras med den här typen av äkthet.

Men nej, det här är inte rullen du visar på första dejten, om vi säger så. ’Maniac’ kräver sitt offer, särskilt för den som inte är van vid filmer där moraliska gränser suddas ut snabbare än stadens nattrafik försvinner i mörkret. Baksidan? Balansen mellan rått och meningsfullt tippar ibland över – men vissa skräckupplevelser vinner faktiskt på att vara lika trasiga som deras karaktärer.

För den som törs utforska skräckfilmens innersta, skitigaste gränder är ’Maniac’ ett tvättäkta mörkerkram. Ett blodsprängt, obekvämt, psykologiskt kraftprov som stannar kvar långt efter eftertexterna. Välkommen till Viktor Vinterskogs mörka hörn – och till en film där galenskapen flyttar in på heltid.

Du kan se filmen på Mavshack Movies