Åh, ’The Monster Walks’, denna uråldriga relikt från 1932, där regnet piskar fönstren och gammelfarfars dragiga herrgård verkar ha en bättre elektriker än karaktärspsykolog. Filmen staplar nästan genrefornas klyschor på varandra med en sådan frenesi att man misstänker att manusförfattaren hörde ett spöke och försökte slå rekord i mörka hemligheter per kvadratmeter.

Vi har den arketypiska unga kvinnan som återvänder till ett hem där, ironiskt nog, ingen riktigt har hemtjänstkänsla. Farsgubbens död visar sig vara startskottet på en natt av tveksamma familjeband, makabra experiment och en gorilla (ja, du läste rätt). Skuggorna faller över allting med kirurgisk precision, och varje knarrig trappa får en att börja ångra att man övergav nattlampan på 80-talet.

Atmosfäriskt? Absolut! ’The Monster Walks’ levererar gotisk mysrys utan att blinka. Ljudbilden, även om den är en aning spröd idag, kryper ändå in under huden om du släcker alla lampor (och är rädd för gorillor). Intrigen snickrar långsamt ihop sitt pussel men landar dessvärre i en upplösning som är lätt att gissa för alla vänner av genrens gamla skolbok.

Som spökfilm är den en behaglig tidsresa till när skrämmande ljud och överdramatiserade miner var allt som behövdes för att locka biobesökarna. Men man hade gärna önskat sig ett par oväntade vändningar – det där nerviga odefinierbara som gör att man verkligen får kalla kårar. Skuggspöket drar alltså slutligen på sig nattmössan och konstaterar: ett charmigt kuriosakabinett för nostalgiker, men förmodligen inget som håller dig vaken hela natten. Fast vem vet – en stormig kväll kan till och med en gorilla skrämma slag på folk.

Du kan se filmen på Mavshack Movies