Om du någonsin undrat vad som händer om du blandar obegripliga gruppbeslut, lägereldsmyter och en riktigt dålig spårvandringsplan, räcker det att slå på ’Axeman’. Filmen försöker klä sig i klassiskt slasherstuk: en avlägsen stuga, ett gäng vänner med tveksam initiativförmåga och såklart en mörk figur med fäbless för vassa yxor och att dyka upp när ingen efterfrågat honom (utom förhoppningsvis regissören).

Styrkan? Axeman själv – ja, mördaren, inte filmen – levererar visuellt hotfulla scener och ger oss några riktigt kroppsvridande finaler som åtminstone satte min chipskonsumtion på paus. Ljussättning och ljudspår lyfter de bäst byggda skräcksekvenserna, även om musiken ibland smyger runt som om den tappat sitt eget manus. Nästan charmigt.

Problemen? Där Axeman hugger vilt i sina offer hugger filmen minst lika hårt i klyscheträdet. Karaktärerna har ungefär lika mycket överlevnadsinstinkt som en mört i en björngrop. Dialogerna känns ibland så stapplande att man undrar om någon yxat sönder manuspapprena i förväg. Jag saknar den där riktiga känslan av krypande oro; här skuttar vi i snabbspolade blodbad och chocker snarare än långsamt byggd spänning.

Kort sagt: ’Axeman’ är ingen nydanande spegelhall för skräckgenren, men om du vill ha klassisk cabin-skräck i gammal god Fredagen den 13:e-anda – stor yxa, små hjärnor – då får du exakt det du blivit lovad. Ett tips? Lämna in tentorna i överlevnadsstrategi nästa gång, filmvänner.

Du kan se filmen på Mavshack Movies