Hitchcocks The Lodger: A Story of the London Fog är skolboksexemplet på hur man gör en klassisk katt-och-råtta-lek med publiken – och det med en stil som nästan känns som ett långsamt blåmärke: du märker det tillslut, men aj, vad det smyger sig på. Här är London ännu dimmigare än min egen linsvätska efter ett skräckfilmsmaraton och hotet finns lika mycket i skuggorna som i folks stirrande blickar.

Berättelsen är lika enkel som genial: du hyr ut ett rum – för du behöver pengar, inte sant? – och så kommer gästen med kappsäck, höga kindben och noll referenser. Sen är det ju bara en tidsfråga innan någon börjar skrika Ripper. Paranoian sprider sig i huset snabbare än kattbajs i en vindsvåning, och Hitchcock, den gamla busen, visar redan här sin känsla för att göra vardagliga ting sjukt obehagliga.

Atmosfären är tätare än en gammal duschdraperi efter gympan, och hela filmen doftar av misstro. Ljudbilden – eller snarare avsaknaden av den, eftersom vi snackar stumfilm – är fantastisk; varje fotsteg och blick får tyngd för att låta publiken bada i obehag. Skådespeleriet är sådär härligt överdrivet, men med ögon som på allvar säger: ’Jag kanske mördar dig, eller bara vill ha socker i mitt te.’

Visst, tempot är ibland långsammare än en zombie med ischias. Men när spänningen väl biter tag är det som att någon drar undan mattan under fötterna på dig, och du är med på noterna även när du anar hur det hela kommer sluta.

Sammanfattningsvis: The Lodger är lika mycket filmhistoria som den är ruggig underhållning – det här är paranoia i sin renaste form, kryddad med fina doser svart humor och London-dimma som skulle få självaste Jack the Ripper att hosta till. En självklar rekommendation till alla som vill ha sin skräck med lite klass. Varning för kalla kårar och ohälsosam misstänksamhet mot alla gäster som checkar in efter mörkrets inbrott. Och ärligt talat – ni kan glömma AirBnB ett tag.

Du kan se filmen på Mavshack Movies