Vad får man om man blandar en kosmetikadrottning på dekis, ett gäng vetenskapsmän med moral som en geléråtta, och en burk med suspekta bidrottningsenzymer? Jo, Roger Cormans klassiker från 1959, ”The Wasp Woman” – en film som lyckas sticka till även det mest veteranhärdade skräckfilmsfan med ett giftigt litet leende.

Janice Starlin, spelad med skönt övertygande desperation av Susan Cabot, är VD:n vars jakt på ungdom löper lika elegant som ett bi på steroider. När hon testar det där mystiska serummet, ja, då är det väl inte direkt någon överraskning för oss här i mörka biosalongen att allting går käpprätt åt getingboet.

Atmosfären är som tagen ur en krokig gammal EC Comics-tidning: skuggorna är tjocka, laboratorierna pippar av konstiga ljud och transformationen till… ja, geting-kvinna, måste ändå tillhöra skräckfilmens finare ögonblick av obekväm make-up och suddiga specialeffekter. Visst, det är charmigt billigt och ibland extremt långsamt i tempot, men här finns ändå en sorts snäll men iskall varning till både skönhetsindustrin och vetenskaplig hybris.

Det absurda ligger som en surrande matta genom hela filmen – så fort Janice börjar rycka i ögongloberna och zzzumma runt i kontoret, ja, då är filmfesten igång på riktigt. Är det läskigt? Hm, det är mer kul än rysande. Men precis som en gammal spökhistoria vid lägerelden finns det en nerv här, en insikt om att vi människor gärna säljer både själ och sunt förnuft för en krämflaska evig ungdom.

”The Wasp Woman” är dock ingen sömnlös mardröm à la Hereditary. Den bjuder på popcornflin, retrocharm, och känslan av att ibland är det allra läskigaste hur långt vi är beredda att gå för att få synas i spegeln. En tidlös liten B-skräckis som, trots sitt sting, lämnar mer leenden än ärr.

Betyg: 3 av 5 bisurrande serumflaskor – sevärd för nostalgiker, sci-fi-älskare och alla som någon gång sneglat misstänksamt på ansiktskrämen i badrumsskåpet.

Du kan se filmen på Mavshack Movies