Det är alltid något speciellt när man återvänder till den där sortens skräckfilmer där vetenskapsmännen har lika stor brist på moral som deras laboratorier har på brandskydd. ”The Brain That Wouldn’t Die” från 1962 är ett praktexempel på detta: en hejdlöst absurd men också egendomligt fascinerande liten mardröm som låter sina karaktärer brottas med både existentialism och extremt dålig självinsikt.

Vi kastas rakt in i Dr. Bill Cortners till synes oändliga hybris. Hans första reaktion när fästmön Jan blir halshuggen i en bilolycka? Inte att ringa polisen, utan att direkt börja experimentera med kablar, rök och sin sedvanliga brist på etik. Att hålla sin fästmös huvud vid liv på ett bord – som någon sorts förbannelse för både henne och oss – är kanske inte alla flickvänners dröm, men för Dr. Cortner verkar det vara ett romantiskt genidrag (om man har missat grundkursen i sunt förnuft).

Filmen bjuder som sig bör på dimmiga källare, obekväma närbilder på gummiproteser och jazziga ljudspår som letar sig in i nerverna som ett envist migränanfall. Men mitt i allt det där fula och överdrivna finns det också en sorts mörk charm: Jans kamp från bordsnivå, bokstavligen, blir faktiskt rätt gripande – och när hon etablerar sin telepatiska kontakt med doktorns undangömda monster, då vet man att man befinner sig på riktigt underlig mark.

Visst, skådespeleriet är så där styltigt som bara amerikanska B-skräckisar från 60-talet kan leverera, och specialeffekterna har åldrats ungefär lika värdigt som ett övergivet kylskåp. Men här finns ändå en elektrisk energi av morbid fascination och campig uppfinningsrikedom. Det är filmens totala brist på självdistans och samtidigt genuina försök att säga något om vetenskapens gränser som gör att man ändå sitter kvar – och småfnissar mellan rysningarna.

Sammanfattningsvis är ”The Brain That Wouldn’t Die” lika fullt av etiska felbeslut som det är av storögda blickar och pulserande jazz. Det är ett måste för skräckfilmsnörden med faiblesse för skuggor, telepati och halvsekelgamla latexhuvuden. En kultklassiker som håller sig lika ostadigt vid liv som sitt olyckliga huvud – vilket på sätt och vis är filmens största charm.

Betyg: 3 avhuggna huvuden av 5.

Du kan se filmen på Mavshack Movies