Vissa filmer har den där härligt unkna doften av gammal källare – och ”Bowery at Midnight” är en av dem. Här skickas vi rakt in i 40-talets New York där natten är mörk, moralen mörkare och folk dör som flugor i lågprisversioner av Sherlock Holmes-epoken. Några kan bli besvikna över raspet i ljudet och det faktum att dramatiken ibland är lika stel som en måndag i november, men för oss som dricker svart kaffe till frukost och gillar våra skräckhistorier retro, är det här rena lördagsgodiset.

Bela Lugosi är förstås gravitationen som allt kretsar kring. Som professor Brenner – med ögonbryn vassa nog att raka sig med – pendlar han mellan sympatisk farbror och diabolisk mastermind utan att det ens verkar särskilt jobbigt. Han smyger mellan skuggorna, plockar upp förlorade själar till sitt ’välgörenhets’-härbärge, för att sedan dra igång ett drama som skulle göra bröderna Grimm gråtfärdiga.

Atmosfären är filmens bästa vän: lavalampiga skuggor, cigarettrök och glimtande ljus från gatlyktor ger en känsla av att du faktiskt kanske inte vill gå ut efter midnatt. Och när filmen sedan kastar in både zombie-moment och klassisk polisjakt – ja, då är det bara att tacka och ta emot. Manuset har förstås sina gropar (och ibland rena gravar); vissa karaktärer är mer pappdockor än personer och några vändningar är så förutsägbara att du hinner gå och koka ägg mellan plot-twistsen. Men om du gillar din skräck med en nypa nostalgi, gotiskt mys och Bela Lugosi som huvudingrediens, är ’Bowery at Midnight’ en vacker, dammig relik värd att gräva fram ur kistan. Skuggspöket viftar gladlynt med lyktorna – det här är charmig, klassisk, skräcknoir när den är som bäst: mörk, sliten och alldeles, alldeles underbar.

Du kan se filmen på Mavshack Movies