Vad har egentligen gamla hus på landet som gör att de alltid är en dödsfälla eller, i bästa fall, ett andligt väntrum med dålig ventilation? ”The Red House” ställer ingen diagnos – men filmen levererar klassisk skräck med en röd tegelkloss till kuliss och mer viskande vind i tapeten än ett hyreshus i Skövde en februarikväll.

Det hela börjar så där härligt klyschigt: en ung nykomling anländer till den där lilla byn där folk gärna byter samtalsämne när någon säger “rött hus”. Han är en orädd typ (eller bara dumdristig, men det får du själv avgöra), och självklart kan han inte hålla fingrarna borta från lokalhistorian. Det ska snart visa sig att nyfikenhet är lika farligt här som att glömma att spika igen källardörren en stormig natt.

Atmosfären ligger tät som myggen en julinatt. Ljudbilden gör jobbet: vinden susar, golven knarrar och ibland undrar man om inte själva huset suckar av gamla synder. Fotot är snyggt, färgschemat är så murrigt att du överväger att ringa en målare, och skuggorna liksom kravlar ut ur hörnen.

Berättartekniskt är det rutinerat – men här tappar filmen tyvärr lite av sitt bett. Ja, mysteriet är engagerande, men tempot haltar ibland som en byfåne med träben. Skådespelarna gör jobbet, framförallt den unga nykomlingen som förtjänar en extra applåd för sitt arbete med att springa runt och se förundrat rädd ut i 90 minuter.

Rakt på sak: ”The Red House” är inte den mest innovativa spökhistorien du sett, men den prickar genrens måsten med en så pass säker hand att till och med gamla gotiska gastar nickar gillande från salongens skuggor. Slutet landar som en isklump i magsäcken – med en twist som faktiskt funkar.

För dig som suktar efter en klassiskt atmosfärisk rysare med lantlig ångest och spökiga överrumplingar: packa pannlampan och bege dig till ”The Red House”. Varning: du kommer aldrig bära rött igen utan att slänga ett öga över axeln.

Du kan se filmen på Mavshack Movies