Låt oss vara ärliga – om det finns en cocktail som blandar lika delar charm, kitsch och äkta rysningar, så heter drinken ’House on Haunted Hill’. William Castles klassiker från 1959 är lika delar spökhus och psykologisk katt-och-råtta-lek, och den serveras med en skvätt överdrivet teaterspel och ett rejält stänk av gamla film-rutiner. Men det gamla receptet funkar fortfarande. Vincent Price som Frederick Loren är så diabolisk och charmerande att man nästan vill be honom bjuda på fler temafester (fast kanske med färre dödshot och fällor i källaren denna gång).

Det är något särskilt med huset – dess knarrande dörrar, skuggtunga rum och nitiskt gnisslande ljudspår – som gör att man tappar bort sig mellan vad som är bluff och vad som faktiskt är övernaturligt. Filmen är på ett sagolikt sätt både förutsägbar och totalt oförutsägbar: ena stunden tror man att man klurat ut regeln, sekunden senare kastas man ut i nytt mörker, precis som karaktärerna som famlar runt i korridorerna.

Ja, skräckeffekterna är nu så dammiga att de nästan får en att fnittra, men just det är en del av charmen. För även om ingen egentligen hoppar till av ett skelett på tråd år 2024, så är nerven ändå där – huset leker med dina förväntningar. Det här är en film som handlar mer om känslan av att ’allt kan hända’ än att faktiskt skrämmas till döds, och ibland är det just de där smart placerade luringarna som fastnar längst.

House on Haunted Hill är kanske varken blodig eller särskilt subtil, men ibland räcker det med en skuggig trappa, en galen miljonär och ett mysterium som vägrar släppa taget. Det är en äkta skräckkaramell för alla oss som gillar när det rasslar till bland spökena, och när slutet rullar är det omöjligt att inte le. Så ta fram popcornen, släck lamporna och låt huset göra resten.

Du kan se filmen på Mavshack Movies