Mitt i natten, tre koppar kaffe in och ytterdörren noggrant låst – så ska en riktig skräckfilm upplevas. Problemet är bara att ”The House of Fear” försöker skrämmas med gamla knep ur lådan man redan blundat sig igenom flera gånger. Visst, vi får en avlägsen herrgård dränkt i dimma och historiens mest slitna eldstad, komplett med gnisslande golv och stormfasta fönster. Atmosfären är där på pappret, men i filmen känns den ofta mer som ett teaterkuliss än ett hot på riktigt.

Vänskapsgruppen i centrum beter sig ungefär som de brukar göra: en blandning av ”allvarligt, har ni sett nån skräckfilm alls?” och den där oemotståndliga nyfikenheten som garanterat leder till undergång. Karaktärerna är tagna direkt ur skräckfilmens handbok – från den överpeppade skeptikern till den gravallvarliga mystikern. Och javisst, vi får vår dos av dörrar som slamrar, lampor som slocknar, och viskande röster i mörkret. Mycket mer än så är det faktiskt inte.

Ljudspåret skramlar på övertydligt – det är som någon sätter på stortrumman varje gång någon höjer på ögonbrynet. Fotot är rätt snyggt, men herrgården känns mer Airbnb än skräckens boning. Några scener sticker ut och bygger faktiskt något slags nerv, men de drunknar snabbt i förutsägbara jumpscares och gamla klyschor.

Men så finns sekvenser där regissören leker med vår paranoia och husets historia skymtar fram genom små detaljer – här glimtar min inre skräckälskare till. Dessvärre vill filmen mest vila i det trygga, så chansen till att skruva upp stämningen slarvas bort till förmån för ännu en snubbling över en lömsk tröskel.

Summa summarum: ”The House of Fear” är som en nattgammal gravsten – stämningsfull men förutsägbar. Vill du ha en lättstött pulshöjare en regnig kväll så funkar det, men vill du bli ordentligt skrämd är det nog bäst att börja leta efter nycklarna till någon annan kista. /Viktor Vinterskog, Skuggspöket

Du kan se filmen på Mavshack Movies