Man kan ju fråga sig: vad är det egentligen med gamla fyrar och jävelskap? Tom, vår olycksdrabbade protagonist, tänker att ödslighet är lösningen på livets problem, och flyttar därför glatt in på en stormpinad ö i ”The Forlorned”—bara för att omedelbart hamna mitt i ett klassiskt skräcklotteri fyllt av fladdrande skuggor, tomma korridorer och den där sortens kallsup man får av trasiga ljusslingor och fuktiga tapeter.

Regin gör några ärliga försök att smyga sig på oss med långsamt upptrappad paranoia, prassel i mörka hörn och obehagliga viskningar. Det funkar väl hyfsat—någon gång. Problemet är bara att filmen, likt sin huvudperson, känns ensam. Den utnyttjar aldrig riktigt det råmaterial den faktiskt har: fyren förblir mest en kuliss, övernaturligheterna ett par halvdana jumpscares och Tom själv är mest… ja, sur och våt. Mitt hjärta klappar alltid lite extra för atmosfär och potential till riktigt uppkruvad spänning, men här blir det mest som om någon blåst ut ljusen för tidigt.

Visst, det finns en klassisk charm i ryslig isolation—och för dig som älskar öde miljöer med mystik i kanterna kan The Forlorned bjuda på en stunds tät oro. Men tyvärr blir det varken särskilt originellt eller ordentligt kusligt. Jag saknar mer sting, mer eget mod att ta ut svängarna och låta mörkret bli riktigt hungrigt.

Summering: The Forlorned är inte en totalkatastrof, men en ganska blek fyr i dimman. Den blinkar till då och då, men lyckas sällan guida oss i hamn mot det där riktigt gastkramande. En film för hängivna fyr-turister—vi andra hoppar nog hellre nästa båt.

Du kan se filmen på Mavshack Movies