Jag säger det direkt: ”The Summoning” kör på det gamla beprövade spökfilmstricket – en samling stadsfolk på landsbygden, lite för mycket mod hos en trött grupp vänner, och sedan klubbar man på för fullt med skuggor, fallfärdiga korridorer och ritualer man definitivt borde låtit bli. Det hade kunnat bli lika förutsägbart som en fredagskväll med Ouija-bräde och plastvitt vin. Men – förvånansvärt nog – lyckas filmen peta in några kul skrämselskjutsar bland klyschorna.

Atmosfären får faktiskt pluspoäng. Herrgården är härligt gotisk och det är nästan så att lukt-konst och knarr-effekter letat sig ut genom tv:n. Ljudspåret biter till ibland och lyckas (med viss envishet) suga in mig i historiens mörka vrår, även om det emellanåt känns som om någon har lagt för mycket reverb på speldosor och viskningar. Jag tycker om när skuggorna lever sitt eget liv och ritualscenerna kittlar lite lagom i nacken – det blir spänningskanin på riktigt när lampan fladdrar till.

Karaktärerna däremot… ja, utöver två små färgstänk i vänskapssoppan är det mest standardpersonligheter som lyfts in via manusmall. Ingen stor kärlek där. Skurk-ondskan får benen att darra några gånger, men den där genuina chocken – som får huden att studsa likt en skrämd igelkott – uteblir tyvärr.

”The Summoning” är ändå en duglig popcorn-ryslare. Den levererar sitt rysmys-paket till fans av kala korridorer och gömda familjehemligheter. Visst, du har sett det förut, men ibland är det bekvämt med välbekanta skuggor som pausar verkligheten en stund. Se den med förväntningarna på hyfsat låg värme, så får du din dos förbannad herrgård och demoniska ritualer till kvällskaffet.

Du kan se filmen på Mavshack Movies