Det är något speciellt med skräckfilmer som sätter naglarna i dig innan det ens hunnit bli mörkt. Don’t Let the Devil In låter sitt obehag sippra in som kall dimma under ytterdörren – och plötsligt är du lika vilse som huvudpersonerna i den där avlägsna, appalachiska hålan.

Filmen följer det klassiska konceptet: nytt par, ny plats, gamla och allra helst djupt obehagliga hemligheter. Eller, om vi ska vara ärliga, den följer mallen till ett nästan kärleksfullt tröttsamt sätt – men i just den här filmen funkar det förvånansvärt bra. Atmosfären är tight, småstadsparanoian sipprar ur varje skogsdunge och du känner hur ögonen på byborna nästan bränner genom tv-rutan. Det är nästan som om Twin Peaks fått för sig att gå ut på fuktmarkerna och börja mumla på latin.

Styrkan i Don’t Let the Devil In sitter i känslan, inte i några spektakulära jump scares eller blodbad. Allt dras långsamt åt, som en snara du inte riktigt såg fästas runt din hals. Och även om tempot ibland påminner om en gammal kassettspelare på batteritorsk, är det svårt att värja sig mot den smygande oron filmen lyckas bygga upp. Tyvärr innebär det också att den segar på i vissa partier – några scener kunde gott skickats till klipprummet utan att filmen tappat sitt bråddjupa mörker.

Karaktärerna går ibland vilse bland sina egna psykologiska spökträd – men när filmen verkligen levererar, då är det i den obehagliga känslan av att allt och inget är som det ska. Den här sortens suggestiv skräck är inte för alla, men för oss som gillar nervpirr framför billiga monster är Don’t Let the Devil In ett litet, obehagligt stycke småstadsnoja.

Summa summarum: Vacklande mellan stämningsfullt och lojt, men när mörkret faller så är det riktigt svårt att värja sig. Tips: ha lampan nära till hands – och lås dörren om du bor på landet.

Du kan se filmen på Mavshack Movies