Om du någon gång undrat hur det känns att fastna mitt i en skruvad skärseld av moralpanik och kollektiv galenskap, så har du svaret här. ”She Who Must Burn” tar den eviga kampen mellan upplyst förnuft och blind tro och kastar in oss rätt i stormens öga – och det är ett oväder som biter!

Det här är inte filmen för dig som vill ha paranormala demoner eller liter av fejkblod – det är verklighetens monster som styr, och de skriker bibelcitat i ditt ansikte. När vår hjältinna Angela, sjuksköterska med ryggrad starkare än en rysk isväg, vägrar backa från sin post på kvinnokliniken, rullar helvetet bokstavligen in på bygatan.

Atmosfären är påtagligt obehaglig – tänk David Lynch går lunchdejt med Lars von Trier på valfri Bror Duktig-ort mitt i ingenstans. Regissören Larry Kent bygger långsamt upp en känsla av hot som kryper längs väggarna; det är lågmält, men iskallt och giftigt. Dialogerna är råa, ibland lite väl övertydliga, men de slår ofta mitt i solar plexus. Musiken gnager på nerverna som råttor i källaren, och ljussättningen är lika barmhärtig som novemberregn.

”She Who Must Burn” har sina brister – ibland går tempot i stå, och vissa biroller känns så svartvita att de kunde målat fasaden istället för att spela skådespel. Men filmen vinner på sin doft av autentisk ilska mot kvinnoförtryck och blind extremism. Det är starkt, smärtsamt och (tyvärr) mer relevant än någonsin.

Som skräckupplevelse är det mindre hoppa-till-effekter och mer krypande, ödesmättad desperation. Någonstans i akterna önskar jag lite mer subtilitet (jag kan liksom stava till SATAN utan att få det målat på väggen), men helheten är ändå ett satans (pun intended) obehagligt filmdrama som biter sig fast. För dig som uppskattar skräck på samtidsnivå: slå på, tänd lampan – och förbered dig på att bli förbannad.

Du kan se filmen på Mavshack Movies