Om du någonsin undrat hur det skulle kännas att vara instängd i ett mörkt överklasshus – där väggarna sträcker sig längre än rimligt och släktingarna är mer intresserade av att stirra tomt än att samtala – så bjuder Revelator in dig med öppna armar. Filmen presenterar oss för John Dunning, en synsk detektiv som hellre rotar i det övernaturliga än i sociala sammanhang. Vad kan gå fel när någon med fotfobi för verkligheten måste lösa en dödlig gåta bland folk som aldrig riktigt släppt taget om livet? Jo, en hel del, ska det visa sig.

Miljön är en av filmens största tillgångar. Ljussättningen är sådär härligt dystert att man börjar fundera på om elbolaget glömt hela huset i flera år – och ljudslingorna tar inga fångar. Visst, ibland är tempot långsammare än John själv på koffeinabstinens, men de suggestiva visionerna och filmens melankoliska atmosfär gör sitt för att hålla mörkret vid liv. Det är inget för jump scare-junkies, utan mer för oss som gillar när obehaget kryper sakta som kallt dödsslem längs ryggraden.

J. Van Auken är tillbakadragen men ändå trovärdig i huvudrollen, även om man ibland önskar att han – bokstavligen – såg lite mer levande ut. Dialogerna har sina stunder, men snubblar ibland över sin egen intensitet och landar i övernaturligt tunga klyschor. Konspirationen är tillräckligt snårig för att man ska vilja gissa slutet, men lyckas ändå hålla några kort gömda i rockärmen.

Är Revelator banbrytande? Inte direkt. Är det en atmosfärisk, klastrofobisk mardröm för den som älskar långsamt växande skräck med inslag av övernaturligt? Absolut! Det är en stillsam men konsekvent påminnelse om att vissa mysterier bäst lämnas olösta – och att man ska tänka sig för innan man accepterar frilansuppdrag från excentriska arvtagare. Perfekt för en mörk kväll när du vill ha kalla kårar utan att bli attackerad av billiga effekter. Betyg: 3,5/5 spöklika arvstvister.

Du kan se filmen på Mavshack Movies