Vissa filmer klänger sig fast långt efter eftertexterna – Nosferatu är exakt en sådan mardröm. Här får vi följa den magre och hingelegante (nåja) greve Orlok, halvt vägkarta, halvt mygg. Redan innan Thomas Hutter sätter sin nervösa fot i den dimhöljda borgentrappan är stämningen så tung att man nästan måste tända lampan och ropa efter sällskap. Det här är ingen generisk kulisskräckis; Nosferatu är urmodern till all seriös vampyrfilm och trivs allra bäst när du sitter ensam i mörkret, gärna med fönstret lite på glänt och en känsla av att någon iakttar dig.

Det briljanta i filmen – och som får mig att lyfta på min imaginära hatt – är ljussättningen och det drömska tempot. Här används varje skugga som en potentiell dödsfälla och hela filmen luktar övergivenhet, fukt och åldrad mystik. Orlok själv dyker upp när man minst vill det, med sina långa klor och råttliknande tänder, och är fortfarande mer obehaglig än hälften av dagens CGI-vampyrer skulle våga drömma om. Skådespelarna pratar inte – men kroppsspråket skriker. Det är stumt, men lik förbaskat hör jag mitt hjärta hamra.

Visst, berättartempot har tröga partier och ibland känns det som att ångesten virvlar runt lite väl mycket på samma plats – men ärligt talat, det är också charmen. Det här är skräck full av tålamod. Och varje gång någon samlarkliché dyker upp – grevens kista i skugghörnet, råttorna, släpet av klor mot väggarna – sugs jag tillbaka till varför jag föll för genren från första början.

Att se Nosferatu är som att få en kall hand på axeln när man minst anar det: oväntat, obehagligt och oförglömligt. För dig som gillar svartvit ångest och vill se vad som startade vampyrmytens filmiska era – denna är ett måste. Men lämna nattlampan på… för säkerhets skull.

Du kan se filmen på Mavshack Movies