Säg vad man vill om B-filmer, men ibland är det de avdankade skräckdrottningarna med rufsigt hår och bitter eftersmak som har mest att bjuda på. I Axe to Grind bjuds vi på ett galet, blodstänkt smörgåsbord av hämnd där det spelas på alla klassiska slashersträngar – fast med extra rödfärg och tungan vilande tryggt i kinden.

Filmen följer Debbie Wilkins, en nedgången skrikdrottning vars bästföredatum kan spåras till VHS-eran. När Hollywood nonchalerar henne (och, ärligt talat, behandlar henne rätt svinigt) gör hon det enda som känns logiskt: letar upp en yxa och börjar slipa den, bokstavligen och bildligt. Det är ett nummer som är lika tragikomiskt som det är blodigt. Visst, det är mycket mer skratt (och då menar jag av mörkaste sort) än faktisk skräck, men ni vet hur jag älskar när en film inte tar sig själv på för stort allvar.

Effekterna är snäppet över ketchup på livesänd skolteater, men på något sätt funkar det ändå när man får se mördande manusförfattare och beskäftiga producenter falla en efter en – med en galen glimt i Debbies ögon. Mörk humor och självdistans bäddar för scener där man både äcklas och fnissar – ibland samtidigt.

Stämningen ramas in av cheezy synthmusik och en ljussättning som skriker 80-talsmys, även om det slår över i överspel (både i färg och i dialog) oftare än vad som vore nyttigt. Karaktärerna är generellt ungefär så djupa som en vattenpöl, men så räcker det ibland att få se stereotypa filmnördar och douchebags bli yxmat för att ändå småle nöjt.

Sammanfattning: Axe to Grind är inget mästerverk, men för dig som älskar ironisk slasher, mörk humor och blodiga hämnadsresor så är den ett småputtrigt nöje. Inte direkt skrämmande, men desto roligare – som ett B-filmsmaraton på VHS med ölen i handen och kvällens sista chips i skålen.

Du kan se filmen på Mavshack Movies