Vissa skräckfilmer smyger sig på en, likt skuggor i ögonvrån. Andra klubbar en med en tegelsten och kastar in en i en säng i Texas-ödemarken. Marc-Andre Samsons ’Where the Devil Dwells’ tillhör definitivt kategori två. Vi möter Lenard, en man med fler demoner än kaniner i Norge – i husarrest, isolerad och övervakad. Min typ av staycation, helt enkelt.

Filmen försöker greppa tag i det där klassiska: är det huset som är ondskefullt, eller är det Lenards huvud som är det verkliga skräckkabinettet? Svaret är, föga förvånande, båda två – men resan dit är en psykedelisk berg- och dalbana utan säkerhetsbygel. Visst finns här bitar av atmosfär – spelet mellan skuggorna, de klaustrofobiska rummen och ljudspåret som bubblar av obehag. Man vet aldrig om det är ett spöke eller bara Lenards egen paranoia som smyger i garderoben.

Tyvärr trampar filmen ofta vatten i halvhjärtad symbolism och drar ut på hallucinationssekvenser så länge att till och med en zombie skulle hinna gäspa. Skådespelet fungerar, men lider ibland av awkward dialog à la ”skrivkramp mitt i nattens mörker” och scener som hade mått bra av en tredje tagning. Men det finns glimtar av genialt mörker – för den som gillar David Lynch-skruvade verklighetsglidningar och hermetiska plågsamheter är det här ändå värt att klicka igång lampan för.

Sammanfattningsvis är ’Where the Devil Dwells’ ingen banbrytande vitamininjektion i skräckgenren, men den sprider ändå krypande oro och tvekan – och väcker den uråldriga frågan: ska man egentligen börja gräva i sitt förflutna, speciellt när huset redan knakar misstänkt? Mitt råd: Titta gärna, men förvänta dig mer långsam mardröm än jumpscare-fest.

Du kan se filmen på Mavshack Movies