Jag har sett många filmer där någon stackars själ överlever döden och plötsligt får kontakt med något kosmiskt motbjudande som helst borde lämnas i fred. Och ja, Conduit gör sitt absolut bästa för att riva upp hål mellan världarna – bokstavligt talat och på sitt alldeles egna sätt.

Eddie, filmens orolige frontfigur, stapplar fram mellan sitt gamla liv och det okända med ungefär samma finess som en sömngångare på en trasig hängbro. Stämningen är tät, redan från första minuten håller kameran oss i ett järngrepp av smygande osäkerhet. Det skrapar, det gnisslar och det blinkar – så fort Eddie blundar blir vi dragna ännu djupare in i den framkrängande mardrömmen.

Vad gäller effekterna så får vi varken Marvel-budget eller IKEA-blod. Men ibland är det just i det återhållsamma Conduit lyckas bäst – när föremålen rör sig av sig själva i hörnet av ögat, när någons min förvrids i bakgrunden, då pressas pulsen upp och skuggan på väggen får eget liv. Skaparna har förstått att det okända är läskigare än tusen CGI-demoner. Minuspoäng dock för vissa plastiga jumpscares och för att några biroller uppträder som om de råkat gå vilse på väg till en Zoombie-LARP.

Berättelsen är enkel men effektiv, en vändning för mycket här och där, men det är atmosfären som är kung. Conduit lurar oss att titta över axeln, även när inget (eller kanske just då?) händer. Musik och ljuddesign är passande obekväma utan att överrösta Eddie och hans resande i gränslandet.

Sammanfattningsvis: Conduit är bra på att ta det du tycker är tryggt och förvandla det till något du verkligen inte vill följa med hem. Inte årets mest innovativa, men förbaskat kuslig när det gäller. Har du en svaghet för mardrömmar med tunga steg och vardagsrumssoffor som hotar dina nerver – missa inte!

Du kan se filmen på Mavshack Movies